Senaste inläggen

Av Cecilia - 25 november 2012 20:43

Eftersom det är så mycket reklam och jag gillar inte denna bloggplatsens utseende kommer jag fortsätta blogga på:

http://ceciliajansson.blogspot.se/

ANNONS
Av Cecilia - 21 november 2012 22:47

Jag kan se hos dig en en strand av ensamhet. Där du går klädd i sorg och modlöshet.

Jag kan se hos dig din rädsla för dig själv.Vågor av oro som river i din trötta själ.


Var inte rädd, du är hos mig. Som barnet i sin modersfamn. Vad som än sker så finns jag

alltid nära dig. Var inte rädd, du är hos mig. Som vind och våg är hos varan. Och när din dag är trött

och tung vill jag bära dig.


Du kan lita på min omsorg dag för dag. Om än du känner dig värdelös och svag. Du kan

lita på min ledning steg för steg. Var inte rädd mitt barn. Jag finns med vad som än sker.


Du är min ögonsten, Min kärlek följer dig, Ja hela vägen hem och ingenting kan skilja oss åt.


CILLA HECTOR har skrivit denna fina sång som jag har burit med mig alla år och gång på gång kommit tillbaka till.

ANNONS
Av Cecilia - 7 november 2012 21:44

Genom att använda mig av en härlig stegräknare och gått med i 10.000- stegs klubben för att motivera mig själv att använda den.

Av Cecilia - 28 oktober 2012 23:15

Som när ett barn kommer hem

om kvällen

och möts av en vänlig famn

så var det för mig att komma

till Gud-

jag kände att där hörde jag

hemma.

Det fanns en plats i Guds

stora rum,

en plats som väntade på mig.

Och jag kände :Här är jag

hemma,

jag vill vara ett barn i Guds hem.


Av Cecilia - 18 oktober 2012 15:15

    

Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden.

Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset.

En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre.

Jag skäms så förskräckligt, grät kruset. Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig misslyckad!

Jag visste inte att du kände så här, svarade mannen bekymrat. Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen.

När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:

Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?

Ja, snyftade kruset.

Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor och sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!  


Ett sprucket krus

Sårbarheten finns med

i mitt bagage.

Är den användbar till något,

kanske rent av en resurs...


Eller bara en belastning

som ibland gör mig

obrukbar i dagar,

då jag måste vända mig inåt

för att bli hel igen.


Ändå vågar jag inte be

om att bli osårbar.

Undrar om jag då skulle bli

döv och blind för de sårbara.


Ändå vill jag bli så hel inuti,

så jag själv kan förbinda

ytliga skråmor.


Det behagar dig att använda dig

av svaghet.


Ingen får någonsin,

någonstans,

störa vårt samarbete,

vår övenenskommelse

bakom lyckta dörrar.


Du ger dina gåvor åt vem du vill.

Understundom lägger du dem

i ett sprucket krus...

Inga Perder

2 Kor 4:7




Av Cecilia - 17 oktober 2012 13:53

"I skolan gör jag aldrig något fel. Jag stör ingen, Jag får aldrig skäll. Jag sitter stilla på min plats och stickar. Koncentrationen håller jag i strama tyglar med garnet, så att inte uppmärksamheten glider ut genom fönstret och hittar roligare saker  att förströ sig med. Jag kan aldrig slappna av i skolan. Att hålla fasaden i schack på utsidan och oron i schack på insidan ger hjärnan sällan någon rast. Min hjärna jobbar ständigt på obetald övertid, invärtes som utvärtes, i skolan och på skolgården." Pernilla Dysthe

 

Av Cecilia - 17 oktober 2012 12:59

Må hoppets Gud

uppfylla er med all glädje

och frid i tron,

så att ni överflödar i hoppet

genom den heliga Ands kraft.

Rom 15:13


En berättelse från Max Lucado

" Himlens hopp gör för världen vad solljuset gjorde för min mormors källare. Jag har min kärlek till konserverade persikor att tacka henne för. Hon konserverade sina egna och lagrade dem  i en underjordisk källare nära sitt hus i västra Texas. Det var ett djupt hål med en trästege, plywoodväggar och instängd lukt. Som grabb brukade jag klättra in , stänga dörren och se hur länge kunde stanna i mörkret. Inte ens en ljusspringa kom in i det underjordiska hålet. Jag satt och lyssnade på andningen och hjärtslagen tills jag inte klarade av det längre, och då rusade jag upp för stegen kastade upp dörren. Ljuset flödade in i källaren. Vilken förändring! Några sekunder tidigare hade jag inte kunnat se någonting - plötsligt kunde jag se allt."


Precis som Max fick uppleva att ljuset flödade in i källaren och helt plötsligt kunde han se vill Gud se att han ger oss sitt hopp till Världen.


Eller som i berättelsen om mannen som var på safari i Afrika. De hade en guide som gick före dem med machete och röjde vägen för resenärerna. När de efter timmar i trät  djungel frågar guiden "Var är vi och vart är vi på väg, vi kan ju inte se stigen?" Då vänder sig guiden och säger  "Det är jag som är stigen."

Jesus kan kanske inte röjer djungeln så som vi önskar men han har lovat att stanna och finnas vara våran guide ända till slutet.  


MOD

Av Cecilia - 15 oktober 2012 18:37

Mod är att agera trots att man är rädd!!!


För att klara att komma vidare i livet krävs det mycket mod. När man gått igenom en tuff skilsmässa eller upplevt någon nära som gått bort alldeles för tidigt, eller våga stå för den man verkligen är. Allt detta krävs att man har mod för att kunna gå vidare i livet och agera trots att man är rädd.


Mod krävs för att våga sig in i ett nytt förhållande trots att man vet hur ont det kan göra när det tar slut, mod krävs för att kunna gå vidare i sorgen och förlusten av en närstående, mod krävs för att våga stå för att man inte är någon super hjälte utan en vanlig människa med fel och brister.


För mig krävdes det mycket mod för att stå för att jag har ADHD men samtidigt inte vill gömma mig bakom en diagnos utan istället försöka se det som en del av det som gör mig till den jag är idag. Med min ryggsäck av erfarenheter och upplevelse kan jag idag stå för den jag är.


Presentation


Kreativ kvinna som skriver om livet som mamma, att få diagnosen Adhd som vuxen, våga tro på sina drömmar

Kategorier

Att leva med Adhd

Vi som har Adhd har oftas många positiva sidor

kreativa, varmhjärtade, bra människokännedom, kan snabbt förstå det viktiga och vi är ofta mycket flexibla. Vi vågar ta risker men vi misslyckas ibland men har inställningen att ingen lär sig utan att våga testa.

Våra största svagheter är nog att vi kan var ouppmärksamma, impulsiva och till viss del ständigt aktiva. Alla dessa problem kan ibland leda till att vi kör för fullt till vi krachar. Så det vi behöver är verktyg som hjälper oss dra i handbromsen

 

Min tro

 

Jag tror på en Gud, som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt, en tröstande Gud som kan trösta likt den, som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig och som bor i allt utanför, en skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.

Källa: Christina Lövestam

Kreativ

   Älskar att  måla, skriva, fota, scrapbooing m.m

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012
>>>

Följ bloggen

Följ Det kommer bli bättre med Blogkeen
Följ Det kommer bli bättre med Bloglovin'

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

RSS

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se